Faktotum betyder en manlig ensam tjänare eller en person som utför många jobb. Titeln kunde knappast ha varit bättre vald för Charles Bukowskis roman. Författarens alter ego, Hank Chinaski, reser från stad till stad, tar tillfälliga anställningar, spelar på hästar, super och knullar, en alkoholiserad, kvinnohatande vagabond och diversearbetare utan mål som inte ursäktar sig själv. Det är en trasig människa i ett trasigt samhälle som Bukowski skriver om, baksidan av den amerikanska drömmen. Någon mer handling än så kan inte beskrivas, för romanen är snarare uppbyggd av anekdoter, små korta berättelser som vävs samman till en helhet.

Det är nästintill omöjligt att läsa Bukowski utan att jämföra honom med beatförfattare som Jack Kerouac och Allen Ginsberg. Rent tematiskt skiljer de sig knappt alls. De är i första hand skildringar av människor som står utanför samhället, arbetslösa, uteliggare, diversearbetare, prostituerade och småtjuvar står i berättelsernas centrum där alkoholism, drogmissbruk och kriminalitet hör till vardagen och slumkvarteren är skådeplatsen.

Bukowski delar även beatens ideologiska förakt för den amerikanska medelklassen som han upplever som passiviserad och fördummad, oförmögna att leva fullständiga liv och besatta av sina meningslösa jobb. Det kapitalistiska samhället och borgerlighetens ideal förslöar människor, förtrycker dem och slår ut dem som inte kan eller vill passa in normen. Men det finns en väsentlig skillnad mellan Bukowski och beatförfattarna, tron på och sökandet efter ett alternativ.

I Kerouacs På drift följer huvudpersonen Sal Paradise efter Dean Moriarty i dennes jakt efter detta alternativ, detta andra som han kallar ”it”. Även om det aldrig framkommer exakt vad ”it” är så finns det där som en sorts förhoppning eller som en kommande insikt som kommer sätta nytt ljus på livet och ge det en mening. På samma sätt genomsyras Ginsbergs poesi av ett hopp och en tro på ett annat samhälle utan kapitalistiska och borgerliga ideal.

I Factotum existerar inte något sådant hopp. Där Sal Paradise reser i jakt på något försöker Hank Chinaski endast fly samtidigt som han redan från början tycks ha resignerat inför det faktum att han är fast i den värld han lever i, det finns inget sätt att fly. Till skillnad från beatförfattarna, som ibland tycks sakna självinsikt, inser Bukowski att människan är fast i en värld av borgerliga ideal, han måste ta ströjobben för att överleva, det finns inget val. Där beatförfattarna inte kan eller vill se sitt beroende av hegemonin gör Bukowski beroendet till ett av berättelsens huvudteman.

Tyvärr så blir även Bukowski blind inför några av dessa borgerliga ideal och ur ett modernt perspektiv fallerar slutligen den poäng han försöker göra. I Factotum blir det manliga könet beviset på en människas självständighet, först när han inte längre kan få upp den har han nått botten. Men detta innebär också att de kvinnor han träffar, och knullar, förminskas, inte längre är människor utan objekt som finns där för att han ska kunna behålla sin mänsklighet (läs manlighet). Bukowski tycks helt missa att den patriarkala struktur som gör poängen möjlig är helt central del i den borgerliga norm han vill kritisera.

Det som ändå räddar Bukowski är att han inte är intresserad av göra Hank till någon hjältesymbol, det är ingen som läsaren ska se upp till eller ens sympatisera med. Återigen går det att jämföra med Beatförfattarna som gärna framställer sina karaktärer på ett mer sympatiskt sätt och gärna framhåller det positiva sidorna av deras livsstil.

Factotum är en lysande skildring av det amerikanska samhällets baksida. Trots att berättelsen utspelar sig på 1940-talet känns den på många sätt tidlös, mycket tack vara den enkla och minimalistiska stilen som lyfter fram karaktärerna och gör omgivningen till en utbytbar kuliss. Vilket gör att romanen känns relevant även idag.