Det var förra vintern Disney släppte nyheten om att Ducktales, som på svenska visats under namnet Ankliv och senare Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr, kommer få en reboot 2017. Jag, precis som många av oss som föddes på åttiotalet, minns serien från när den visades i SVTs Disneydags.

Den Emmy-belönade serien bygger på Carl Barks serietidningsäventyr om Joakim Von Anka och berättar om Joakim och hans tre brorsöner äventyr. När de inte begav sig ut i världen, eller i tiden, på skattjakter och äventyr försvarade de Joakims pengafyllda binge mot skurkar som Björnligan och Magica de Hex.

Den sjunde mars i år presenterade Disney den första bilden från den nya serien. Bilden är actionfylld och precis som i originalserien går det att ana att äventyren kommer ta våra hjältar runt om i världen. Lite tråkigt att den enda kvinnliga karaktären i bilden är Anki, vi får hoppas det inte är en spegling av representationen i serien.

Första bilden från nya Ducktales

Men mest intresserad är jag av hur karaktären Joakim Von Anka kommer anpassas till 2010-talet. I denna post-finanskrisvärld med den ständiga rädslan för terrorism och ökad konsumtions- och arbetskritik, finns det då ens en plats för en Joakim Von Anka-karaktär?

När Carls Barks förstagången presenterade Joakim för världen var det i serien Jul på Björnberget från 1947. Då var han en gammal skäggig och relativt rik gammal gubbe, tydligt lutandes på en käpp, som bjuder med Kalle och Knattarna till sin stuga i bergen. Men i och med att Joakim fick mer plats i Barks berättelser utvecklades också karaktären. Dock var Barks inte särskilt noga med enhetlighet när det gällde Joakims karaktär. Istället anpassades han efter berättelsen och han kunde ibland få en mer skurkaktig roll. Barks själv, som uttryckte visa konservativa åsikter, tycks dock inte ha sett Joakims utnyttjande av andra som något problematiskt utan menade istället att detta var en del av kapitalismen.

Från Carl Barks Jul på Björnberget

Många olika serieskapare har gjort sin egen version av Joakim, anpassad efter sin egen tid och plats. Generellt har dock Joakim alltid varit en snål och girig anka som är beredd att gå väldigt långt för att tjäna mer pengar. Han är inte främmande för att utnyttja ens sina egna släktingar som billig arbetskraft för att spara en hacka. För att inte nämna hans ständiga resor runt om i världen i jakt på begravda skatter. I likhet med andra skattsökare, t.ex. Indiana Jones, tycks inget heligt, gravplundring är inga problem. Men det har alltid ha funnits en gräns som Joakim inte velat passera, affärer ska alltid skötas ärligt. Intressant nog tycks Joakim, allt sedan sitt första framträdande, varit den mest mångfasetterade karaktären i Ankeborg. Där flera andra karaktärer fått representera specifika egenskaper eller stereotypa karaktärer, Alexander Lukas med sin tur, Kalle med sin korta stubin och så vidare, har Joakim fått betydligt mer utrymme att visa olika sidor hos sig själv.

Den mest intressanta porträtteringen av Joakim, enligt min mening, är ändå Don Rosas serier. Förutom den smutsiga och råa tecknarstilen som markant skiljer sig från andra Disneytecknare så gör han Joakim till en ännu djupare och mångfasetterad karaktär.

I Rosas Farbror Joakims liv berättas historien om Joakim, från när han tjänar sin första krona till sent 40-tal när han återförenas med sin familj, då i from av Kalle och Knattarna. Rosas Joakim tycks vara i ständigt konflikt med sig själv, han måste kämpa mot sin egen girighet för att kunna behålla sin mänsklighet. När jag var liten fascinerades jag av Joakims historia på samma sätt som jag fascinerades av Anakin Skywalkers från Star Wars. En karaktär som, som barn, lämnar sin familj med de allra bästa intentionerna men som sedan ständigt måste utföra en strid mot sin mörka sida för att inte låta sig korrumperas av framgången. I mina ögon var Joakim en sorglig karaktär, han hade förlorat sin naivitet och i sin ålderdom blivit cynisk. Kalle och Knattarna räddar Joakim från att vittra bort i sin herrgård och han får livslusten tillbaka. Ändå tycks han leva i det förgångna, han återvänder ofta till sina egen ungdom och sina minnen. Men hans mål är ständigt att tjäna mer pengar.

Även om Rosas Joakim problematiserar rikedom och girighet så är han inte på något sätt anti-kapitalistisk. Tvärtom hyllar Rosa Joakims entreprenörsanda och framgångar som kapitalist. Så länge Joakim håller sig på rätt sida och är ärlig så går det bra. Endast när han passerar gränsen och låter girigheten ta över så straffas han.

Don Rosas Joakim som liten pojke och som gammal man.

Rosas Joakim får då bli en representation för den amerikanska kapitalismen och han blir en inkarnation av den amerikanska drömmen. Som invandrare från Skottland under andra halvan av 1800-talet kämpar han i många år för att slutligen skapa sig ett namn som affärsman efter ett guldfynd i Klondike under guldrushen. Han är en ”self-made man” som byggt upp sin egen förmögenhet från grunden. Men trotts sin snålhet och enorma rikedom visar Rosa en Joakim som slutligen förstår att rikedomar inte är allt. I den sista bilden i Farbror Joakims liv kopplas Joakims pengar till minnen om hur han tjänade dem, och det är i dessa som den verkliga rikedomen finns. När Joakim vid tillfällen tvingas välja mellan pengar och sin familj så går alltid familjen först.

Men hyllningen av kapitalismen som alla Farbror Joakim serier lider av är det som jag haft svårast för, hur mycket jag än har tyckt om berättelserna om Joakim. Kanske är det just det faktum att Joakims rikedom är ett självändamål, att det räcker med att tjäna pengar, oavsett vem som står i vägen, som gör det svårt att fullt ut hylla Joakim. Samtidigt är det just dessa problematiska egenskaper som gör Farbror Joakim till en intressant karaktär. Svagheterna gör honom mänsklig, sårbar och det blir lätt att relatera till honom.

Denna ”goda” kapitalist som Joakim ibland får representerar är ännu tydligare i Ducktales. Girigheten och längtan efter att ständigt tjäna mer pengar finns kvar och till skillnad från i Rosas serier så problematiseras den inte i någon speciell utsträckning. Generellt tycks de endast som goda egenskaper.

På åttiotalet, när serien skapades, fanns det en ekonomisk optimism. Kapitalism var vägen framåt och höjdarna på Wall Street hyllades samtidigt som det skedde besparingar inom offentlig sektor i form av new public management. Det var en tid då den ”gode kapitalisten” i form av Joakim Von Anka kunde få en självklar plats i populärkulturen. Han tillhörde den gamla skolan av kapitalister och var lätt att lyfta fram som förebild.

Men det har hänt mycket inom finansvärlden sedan dess. Inte minst sedan finanskrisen 2008. Wall Street bemöts med skepsis och tvivel. De företagsledare som hyllas idag är istället socialt- och ekologist medvetna, företagare som Steve Jobs och Elon Musk. Självklart är det inte mycket som skiljer den nya sortens kapitalister från den gamla, det handlar i grunden om att tjäna pengar. Men uttrycken har förändrats, idag måste kapitalisten visa en filantropisk sida, de måste presentera sig som goda karaktärer och bygga ett personligt varumärke. Carl Barks misantropiska Joakim Von Anka kommer ha svårt att platsa i denna nya medvetna värld.

Detta tror jag kommer vara det största problemet med den nya Ducktales. Om Joakim får behålla sin gamla roll som en snål kapitalistisk anti-hjälte finns risken att han kommer kännas ålderdomlig och stel, han kommer inte passa in i 2010-talet. Om de däremot väljer att modernisera Joakim kommer det vara svårt att känna igenom honom. Gamla fans kommer att rasa över den nya Joakim.

Oavsett vilken väg Disney väljer kommer det bli svårt, men inte omöjligt. Chansen ligger i att tydligt problematisera Joakims ständiga strävan efter rikedomar. Han kan inte längre få åka runt i världen som den imperialist han en gång var utan repressalier. Om Disney lyckas göra Joakim till en karaktär vars problematiska egenskaper som kapitalist ifrågasätts och problematiseras kommer nya Ducktales ha möjlighet att nå stora framgångar.

Jag väntar med spänning på att få se hur 2017 års modell av Joakim Von Anka kommer gestaltas. Dock tror jag att ingen kommer överträffa Don Rosas Joakim Von Anka som för mig är den ”sanna” Joakim.