Jag har många gånger frågat mig vad det är med Mary Shelleys Frankenstein som är så fascinerads och vad som gör att den ständigt känns aktuell. Redan första gången jag tog mig an boken förundrades jag över hur berörd jag blev av den, inte bara av huvudpersonen Victor Frankensteins tragiska öde utan lika mycket av monstrets.

Victor Frankensteins maniska drivkraft leder honom till att skapa en varelse, ett monster, från död materia. Han gör det i mänsklighetens namn, för forskningen och för allmänhetens bästa. Men i samma stund som varelsen vaknar till liv så inser Victor sitt misstag. Han fylls av en rädsla och förakt över sin egen skapelse. Han hatar den och han hatar sig själv för vad han har gjort.

Shelly beskrivning av Victors första möte med skapelsen tränger sig ur texten, in i läsaren, det är lätt att förstå den rädsla som Victor drabbas av när han möter monstrets blick. När jag läste raderna första gången kände jag kalla kårar längs ryggraden. Men vad är det som skrämmer så? Vad är det som gör att Shellys bok har kunnat skrämma sina läsare i 200 år?

Många skulle nog vända sig till att det handlar om tematiken. Vad händer när människan går för långt, leker Gud? Men denna tematik är romanen knappast ensam om. Inte minst inom science fiction-genren återkommer den ofta. Terminator, Jag, robot och Jurassic Park är exempel på berättelser som behandlar detta tema.

Det finns något djupare som är på spel i romanen, som kanske snarare handlar om att vara människa än att leka Gud. Det är först när monstret själv får möjlighet att berätta, när jag som läsaren får förstå hans känslor, hans utanförskap, som jag förstår vad det handlar om. Varelsen blir medveten om sig själv, det har ett jag, det existerar.

Problemet är att varelsen saknar rätten att existera. Här är Shelly långt före sin tid när hon väcker existentiella frågor, mer än hundra år före Sartre och existentialisterna. Varelsen försöker hitta en plats i en värld som stöter bort honom. När han tillslut förstår att han aldrig kommer få en plats i den världen väcks ett hat mot hans skapare och mot hela den värld som gjort honom till ett monster.

Monstrets hämnd mot Victor Frankenstein går ut över all de människor Victor älskar. Monstret vill att Victor ska få känna samma ensamhet och utanförskap som han själv fått uppleva. Vilket leder till att Victor bestämmer sig för att förgöra monstret. Victors jakt tycks vara det som slutligen ger monstret en mining att leva.

Det tycks nästan som att det är ett faderskomplex som beskrivs. Men också ett förhållande till sin skapare, till Gud. Monstret kallar Victor för sin skapare, och han frågar honom varför han skapat honom. Han ifrågasätter sin skapar och när han inte får gehör för sin önskan om en livskamrat förkastar han sin också sin skapare.

Är det människans avfärdande av Gud som Shelly beskriver? Den ensamhet som uppstår när Gud inte längre existerar? Det är något jag upplever när jag läser boken och då är hon återigen är långt före sin tid.

Men hon blir aldrig så modern att hon själv väljer att ifrågasätta Gud, i själva verket är det just detta som hon varnar för, i typisk romantisk anda. Människan behöver sin skapare för att leva. Att ifrågasätta skaparen, eller att själv vara Gud leder endast till undergång.

Shelly behandlar de stora frågorna och är tidlös på ett sätt som få litterära verk lyckats uppnå. Och enligt mig är en klassiker som bör finnas i varje litteraturintresserades hylla, oavsett om det handlar om ett allmänt litteraturintresse eller om det är nischat, må så vara gotisk skräck som modern science fiction.